Alla kommer falla...

Fick som vanligt kanske max 2-3 timmar sömn inatt. Har verkligen ingen ork, hade tänkt att ge mig ut och plocka lite svamp idag men vet inte om jag har nog med krafter för det. Fick iaf i mig två mackor till frukost idag, första gången jag käkar frukost på säkert ett halvår.

Ska glo på tv och slappa här under filten nu.

Somnade som hastigast för att nu bara någon timme senare vakna upp med tårarna sprutandes ur ögonen och huvudet fyllt av mycket underliga tankar. Drömde om hur jag såg hela mitt liv passera i revy, såg hur alla jag älskat bara förvandlades till aska. Behöver något ordentligt sömnmedel så jag kan få någon timmes sömn inatt iaf.

Måste verkligen verkligen, verkligen komma bort från allt och det är snart. Håller på att totalt implodera tack vare alla mina tankar och tack vare att allt är så jävla osäkert just nu. Varför måste alla vara så jävla fittiga och tala runt allting? Varför kan ingen jävel i min omgivning ge mig ett rakt svar? Att sveps in och blir bara en stor jävla röra av halvsanningar. Måhända att jag inte mår bra nu, men det blir fan inte bättre av att folk inte är ärliga mot mig!

Ser och känner saker varje dag som får mig att tveka mer och mer på alla som påstår att bry sig om mig. Är jag verkligen så jävla hemsk? Vad har jag gjort er för att inte förtjäna sanningen?

Jag har alltid sagt att självmord är den mest patetiska och egoistiska utvägen en människa kan välja och det står jag fast vid. Så därför ser jag verkligen ner på mig själv nu då jag flera gånger varje dag kommer på mig själv med att tänka på det. Men då ingenting längre spelar någon som helst roll, vad ska man göra då? Hur kan man återfå gnistan? Fly från allt och alla är iaf första steget jag skall välja, ta mig så långt härifrån som möjligt går. Få en clean start, välja alla som får koma en nära mycket nogranare. Troligtvis är det enda vägen till att slippa behöva återuppleva den jävla röran jag lever i nu.

Senaste tiden har nästan varje natt varit kantad med mycket underliga och obehagliga drömmar. Det finns dock en röd tråd i alla drömmar och det är att jag ser allt som händer i tredjepersons-perspektiv. Är bara en åskådare till allt som jag gör och allt som sker i drömmarna. Eller så är jag "inlåst" innuti mitt huvud och ser allt därifrån men kan inte påverka något över huvud taget.

Oftast handlar alla drömmar om död på ett eller annat sätt. Nästan alltid samma personer som är inblandade och alltid vaknar man och känner sig hjälplös eller helt kallsvettig och utmattad. Mer och mer tid varje morgon går åt till att återhämta sig från det man sett under natten och någon slags känsla av meningslöshet blir allt mer påtaglig. Även under dagens lopp så kan jag ha små flashbacks till nattens drömmar och att aldrig kunna släppa det gör mig mer och mer förvirrad. Vad beror allt det här på? Hur kan jag bli kvitt det? För om det här ska fortsätta så vet jag faktiskt inte om jag vill vakna upp något mer.

Dagen har passerat utan några som helst överaskningar, snarare tvärtom... Samma förutsägabara tråkerier, samma förutsägbara ensamhet och samma förutsägbara förvirring. Personer jag trodde faktiskt var mina vänner, framförallt en, verkar enbart ha stått ut med mig pga att de var vänner med min Fd och inte haft något annat val. Allmänt deprimerande och mycket tråkigt. Finns verkligen inte snällare och roligare personer än dessa och nu verkar de inte vilja ha med mig att göra.

Är verkligen inte besatt av att ha massa vänner, har väldigt få men väl utvalda personer i mitt liv som jag anser vara mina vänner. Fast när nu några av dessa tydligen inte ansåg det samma om mig blir jag väldigt ledsen. Hoppas dock detta bara är något stadie nu i övergången efter förhållandet. Förlorar jag dem så förlorar jag dem, inte mycket att göra åt saken. Men de kommer vara mycket saknade.

Nu är det dags att släcka lampan för ännu en ensam natt med den vanliga oroliga sömnen ackompanjerad av oförståeliga och obehaglga drömmar.

Alltid lika betyngande att skriva det första inlägget, var ska man börja?

Kan ju iaf ta lite kort om varför jag startat denna blogg, det hela började för ca en månad sedan då mitt förhållande efter 4 år med världens underbaraste tjej började vitra sönder. Självklart hände det inte över en natt, allt skedde progressivt under en längre tid. Mycket tack vare mig och mina misstag.

Till en början känndes det inte som jag brydde mig, var liksom likgiltig till det som hänt men nnu för varje dag som går börjar verkligheten kännas mycket mer påtaglig. Allt är väldigt ensamt och jag har ytterst få personer i min omgivning jag kan prata med om allt som skett. Så det är väl egentligen största anledningen till att jag startade den här bloggen.